Sammanfattning!
Gör en liten sammanfattning på detta året... Dock blir de nog inte så långt, då jag inte kommer ihåg allt sen har de gått så sjukt fort så vet inte vart tiden har tagit vägen?
Allt börja ju med den fantastiska nyehten, vi skulle ha barn! Dock en ganska omtumlande känsla på samma gång! INTE planerat, något vi inte hade tänkt på nu då våran situation var som den var. Jag hoppa på kryckor och skulle operera knät, arbetslös och hela den biten! Hm? Men de var inget svårt val för oss ändå!
Mycket tankar kom ju, och hur ska de här gå som de är nu liksom? Jag som aldrig har flyt annars, har mest haft motgångar de senaste åren med få tursamheter!
Men antagligen var de min tur att få lite tur. Besökte halmstad och de kolla mitt knä. Fick slänga kryckorna åt helvete, ändå gått på dom i et ½ halv år liksom!! Så de var mer än skönt. Fick jobb, SOM JAG LÄNGTAT! De var så underbart att få jobb, dock som inringare men fick jobba mycket ändå!
Vi blev mer och mer förväntasfulla på den lilla bebisen som låg i magen. När vi gjorde ultraljudet, åh vilken känsla! SÅ nervös och rädd men samtidigt så lycklig! En känsla som faktiskt inte riktigt går att beskriva..
Sen kommer sommaren och dn rulla på snabbt. Jobba en del, umgicks med familj och vänner. Växte en del under tiden också! =P
Sen var vi i augusti och jag jobbade en kväll, tok för länge och tok för mycket! Kände när jag jobba att de var något som inte stämde, rädd blev jag när jag äntligen fick sluta! Kom hem, ont som fan hade jag och sen kände jag sammandragning. Mamma kom hit, och ringde in. Vi fick åka in! Rädd som fan var jag då, tänkte men gud ska jag föda nu? Är ju bara i v.31 (30+2)! Vi kom in och dom såg att jag hade sammandragingar. De lugna ner sig sen. Men vakna senare på natten av att de körde riktigt rejält då fick de stanna upp de hela, med dropp och allt! Fick korstison sprutor och brikanyl ifall de skulle komma! Sen fick jag ligga inne där i två dagar, och sen åka hem. Blev då sjukskriven och fick ordination VILA! Hm? Den skötte man väl inte speciellt bra! =P
Då trodde man ju helt klart att de skulle komma tidigare, alla runt omkring trodde de! Skrämde ju upp alla såklart MEN, tiden den gick och gick och vi kom till BF dagen, ingen bebis kom och inte på de närmsta 18 dagarna heller!! Som jag var arg, trött, ledsen, förväntasfull JA ALLT! Hormoner sprudlade överallt! Men vi kom till dagen då våran underbara Lucas kom till världen! <3
Den lyckan, kärleken som fanns var helt otroligt. Tårar rann när vi hörde han skrika och när vi såg honom första gången! Vilka ögonblick, något man aldrig glömmer! Sen kom vi hem till vardagen, och då börja min värld bli helt upp och ner på! Så fort folk kom hit och sen åkte, börja jag storlipa!!! Varför vet jag inte men gjorde de! Ammningen funka inte som den skulle, jobbigt som tusan var de! Lucas skrek och sov inte! Vi fick hjälp och tog beslut om att inte amma mer och köra med ersättning!
Efter detta trodde man ju ändå de skulle lugna ner sig, då kom skrikperioderna, var livrädd för att de var kolik!! Mamma fick komma hit och hjälpa mig, fick sova här så vi fick sova! Visste inte hur jag skulle klara detta. Gustav fick byta bort sin nattvecka då de inte gick alls att natta honom! De var ju inte något man hade ställt in sig på eller räknat med!
Nu, idag känner jag att jag kommit in i mamma rollen mer och mer! Börjar få runtiner på saker och ting. Man vet mer och mer för varje dag, men varje dag är också en utmaning. Ingen dag är lik den andra! I början han grät så var man helt förstörd, nu hanterar man de på ett annat sätt. Man klarar mer fysiskt och psykiskt.
Nu, känner jag mig glad, känner mycket kärlek och har de helt fantastiskt med mina underbara killar! <3
Detta är mitt 2010, och de har vart underbart! 2011 kommer bli ännu mer fantastiskt! Jag längtar!
Mycket har jag glömt att skriva, mycket handla om graviditet och Lucas men de är så mitt 2010 har vart, väntan på att våran älskade Lucas skulle komma!
Ha nu en fantastisk nyår, de ska vi ha! Och hoppas erat 2011 kommer bli grymt!
/ Caroline
Allt börja ju med den fantastiska nyehten, vi skulle ha barn! Dock en ganska omtumlande känsla på samma gång! INTE planerat, något vi inte hade tänkt på nu då våran situation var som den var. Jag hoppa på kryckor och skulle operera knät, arbetslös och hela den biten! Hm? Men de var inget svårt val för oss ändå!
Mycket tankar kom ju, och hur ska de här gå som de är nu liksom? Jag som aldrig har flyt annars, har mest haft motgångar de senaste åren med få tursamheter!
Men antagligen var de min tur att få lite tur. Besökte halmstad och de kolla mitt knä. Fick slänga kryckorna åt helvete, ändå gått på dom i et ½ halv år liksom!! Så de var mer än skönt. Fick jobb, SOM JAG LÄNGTAT! De var så underbart att få jobb, dock som inringare men fick jobba mycket ändå!
Vi blev mer och mer förväntasfulla på den lilla bebisen som låg i magen. När vi gjorde ultraljudet, åh vilken känsla! SÅ nervös och rädd men samtidigt så lycklig! En känsla som faktiskt inte riktigt går att beskriva..
Sen kommer sommaren och dn rulla på snabbt. Jobba en del, umgicks med familj och vänner. Växte en del under tiden också! =P
Sen var vi i augusti och jag jobbade en kväll, tok för länge och tok för mycket! Kände när jag jobba att de var något som inte stämde, rädd blev jag när jag äntligen fick sluta! Kom hem, ont som fan hade jag och sen kände jag sammandragning. Mamma kom hit, och ringde in. Vi fick åka in! Rädd som fan var jag då, tänkte men gud ska jag föda nu? Är ju bara i v.31 (30+2)! Vi kom in och dom såg att jag hade sammandragingar. De lugna ner sig sen. Men vakna senare på natten av att de körde riktigt rejält då fick de stanna upp de hela, med dropp och allt! Fick korstison sprutor och brikanyl ifall de skulle komma! Sen fick jag ligga inne där i två dagar, och sen åka hem. Blev då sjukskriven och fick ordination VILA! Hm? Den skötte man väl inte speciellt bra! =P
Då trodde man ju helt klart att de skulle komma tidigare, alla runt omkring trodde de! Skrämde ju upp alla såklart MEN, tiden den gick och gick och vi kom till BF dagen, ingen bebis kom och inte på de närmsta 18 dagarna heller!! Som jag var arg, trött, ledsen, förväntasfull JA ALLT! Hormoner sprudlade överallt! Men vi kom till dagen då våran underbara Lucas kom till världen! <3
Den lyckan, kärleken som fanns var helt otroligt. Tårar rann när vi hörde han skrika och när vi såg honom första gången! Vilka ögonblick, något man aldrig glömmer! Sen kom vi hem till vardagen, och då börja min värld bli helt upp och ner på! Så fort folk kom hit och sen åkte, börja jag storlipa!!! Varför vet jag inte men gjorde de! Ammningen funka inte som den skulle, jobbigt som tusan var de! Lucas skrek och sov inte! Vi fick hjälp och tog beslut om att inte amma mer och köra med ersättning!
Efter detta trodde man ju ändå de skulle lugna ner sig, då kom skrikperioderna, var livrädd för att de var kolik!! Mamma fick komma hit och hjälpa mig, fick sova här så vi fick sova! Visste inte hur jag skulle klara detta. Gustav fick byta bort sin nattvecka då de inte gick alls att natta honom! De var ju inte något man hade ställt in sig på eller räknat med!
Nu, idag känner jag att jag kommit in i mamma rollen mer och mer! Börjar få runtiner på saker och ting. Man vet mer och mer för varje dag, men varje dag är också en utmaning. Ingen dag är lik den andra! I början han grät så var man helt förstörd, nu hanterar man de på ett annat sätt. Man klarar mer fysiskt och psykiskt.
Nu, känner jag mig glad, känner mycket kärlek och har de helt fantastiskt med mina underbara killar! <3
Detta är mitt 2010, och de har vart underbart! 2011 kommer bli ännu mer fantastiskt! Jag längtar!
Mycket har jag glömt att skriva, mycket handla om graviditet och Lucas men de är så mitt 2010 har vart, väntan på att våran älskade Lucas skulle komma!
Ha nu en fantastisk nyår, de ska vi ha! Och hoppas erat 2011 kommer bli grymt!
/ Caroline
Kommentarer
Trackback
